ETT PAR DAGAR SEDAN SIST

SONY DSC

Flera veckor sedan jag uppdaterade senast. Igår var vi i Askersund över dagen. Lyckades med bedriften att både byta däck plus komma en lång väg med ommålandet av båtmotorn. Har också bokat iläggningstid till i slutet av maj. Hoppas att vi har hunnit klart med allt tills dess..

Idag skiner solen in genom fönstret men N har hellre solen i ögonen än drar för persiennen. Han gillar solen, det är härligt. Själv har jag svårare med den. Tycker om när den skiner såklart, men blir det för varmt är det jobbigt och solen i ögonen har jag nästan aldrig uppskattat. Men man är olika.

Snart är det påsk och då blir det visit i Askersund igen. Johan och Estelle kommer på besök och alla Nicklas syskon kommer ”hem”. Så det blir långa dagar och mycket mat skulle jag tro. Och bebisar då. Jag tror att det kommer att bli stor skillnad, från en till tre. Även om en av dem inte är någon bebis längre, snarare en rätt stor tjej.

Jag har slagit in paket och klappar lite extra på ett till en kille som fyllde år i januari. Det ligger fortfarande kvar här hemma och jag skäms lite för att det inte har kommit fram ännu. Packar ner det i väskan och hoppas att jag hinner förbi och lämna det. Och sen min bror då. Som fyllde år i mars men som också har fått vänta. Det blir lite kalas till helgen för honom också.

DRÖMMAR

Drömmar

Båten står i en lada utanför Askersund. Där står den torrt och fint, om än lite försjunken ner i leran, men den mår nog ganska bra där ändå. Här hemma samlas papper på hög och alla papper innehåller de en massa anteckningar om olika material, priser och prylar som man kan behöva. Vi skissar på en ”ny” båt nämligen. Vi skissar på vad vi kan göra för förändringar med vår Vega.

Överst på att-göra-listan står såklart att renovera klart på båtens inombordare, nu till helgen håller vi alla tummar för att vi kommer att hitta problemet och såklart åtgärda det. Ska nämligen testa en ny sak som kan vara anledningen till varför den går som den går.

Vi skissar på nya kapell till segel och en ny sprayhood. Nytt kapelltyg är planen och just nu lutar det åt ett i färgen antracit, mörkt grå med andra ord. Titt som tätt ramlar det ner ett kuvert med materialprover på mattan nedanför brevinkastet. Idag kom det ett tjockt kuvert med en massa olika prover på konstläder. Vi funderar över möjligheten att klä insidan av skrovet med konstläder istället för det material som ”riktiga” båtbutiker säljer. Prislappen halveras och sen är det ju rätt kul att på egen hand klura ut bra lösningar också.

Vi får se var vi landar med den här båten. Planerna handlar som sagt om bland annat motorreparation, men i hemlighet ritar vi på en ny inredning vilket innebär att hela båten kommer att göras om. Vi får se vad det blir med det!

SISTA SEGLATSEN

SONY DSC

Igår åkte vi mot båten för att ta köra in den till stan. Det börjar ju närma sig upptagning och vi ville hemskt gärna ta ner masten innan. När vi kom till Södra Kärra och var nästan framme insåg vi, när vi såg de nya vindkraftverken, att det blåser ju. Och det blåser ganska kraftigt. Ingen hade kikat på vad för typ av vind som väntade, riktning och hastighet. I Bastedalen möttes vi av storm. Ja, det kändes så i alla fall. Medan vi packade ihop allt i båten gungade vi fram och tillbaka och det var nästan första gången på hela sommaren som vi längtade efter lugn sjö. Det har (nästan) inte varit något problem, men nu var det rejält jobbigt. Men det gick. Vi packade in allt i bilen och lossade sedan alla tampar som båten låg fast med och försökte så smidigt det nu går med Vegan att backa oss ut från båtplatsen. Som vanligt åkte vi tvärt mot det håll vi försökte, men bra gick det och vi begav oss iväg.

Med motor gick vi ut mot pricken, rundningsmärket. Där vågorna alltid är som värst. Så var de även igår. Nicklas parerade snyggt och vände runt båten mellan vågorna och sen satte vi kurs mot stora bron. Båten visade oss nya fenomen och vi funderade ytterligare några gånger kring båtens roderlösning. Vid Hammarsbron rullade vi ut förseglet och sen seglade vi ända in till båtklubben i Askersund. Medvind hela vägen, konstigt nog.

Under den sista sträckan, mellan Stjärnsund och hamnen skickades Nicklas upp på däck för att ta ner storseglet och packa det i segelsäcken. Sen fick han i uppgift att ta ner bommen. Det är väl sådant man gör under segelturen?! Med lite tankemöda och precision tog vi ner bommen genom att låta den hänga i spinnakerfallet i fram och i dirken i bak. Vi pendlade ner den i salongen och det måste ha sett ut som om vi gjort det här tusen gånger tidigare.

På väg in i hamnen försökte vi krocka med en stor träbåt, men efter att de till slut fattade galoppen och ändrade kurs gick det också bra. Sen skulle vi bara försöka undvika att köra på de andra hundratusenkronorsbåtarna som ligger där. Motorn stannade kanske bara tre gånger under en sträcka av 25 meter.. Just de 25 metrarna som man ska köra rakt fram mellan två raddor av båtplatser för att ta sig till mastkranen. Tack för det, motor.

Nicklas pappa och Arne kom förbi när vi höll på att masta av så vi fick lite hjälp där. Perfekt. När masten väl låg fastspänd på rufftaket skulle vi bara ta oss tillbaka ut genom hamnen och sen åka och parkera på en lånad plats vid holmenbron. Under tiden vi höll på att masta av hade en ännu dyrare motorbåt parkerat sig vid kajen bakom oss och vi bestämde oss för att vända segelbåten ”för hand” för att ta oss ut ur hamnen. Det gick över förväntan och sen var det bara att styra ut och hitta vår nya båtplats.

Nu är Wiktora redo för nästa helgs kranlyft. Skönt!

REDAN OKTOBER

SONY DSC SONY DSC SONY DSC

Vi ska ta upp segelbåten nästnästa helg så helgen som kommer ska gå till att förbereda inför det hela. Återigen en ny sak, att ta upp en båt med kran. Även om det är lite som tvärtemot vad vi gjorde innan sommaren; att lägga i en båt med kran, så är det ändå annorlunda. Man måste backa förloppet, istället för att masta på ska vi nu masta av. Men båten måste upp och sen köras ut till en lada, där får bor. Där ska också båten bo i vinter.

När sommaren började avta i mitten av augusti var jag nöjd, jag tyckte att det var okej. Det hade varit en bra sommar, så jag var med på att den skulle ta slut, det var okej. Nu känns det inte alls så. Jag ser alla blommor som kämpar in i det sista, termometern på morgonen som visar ner mot nollan och båten som ska tas upp. Alla tecken på vinter. Det känns inte alls okej längre. Jag gillar hösten, det gör jag verkligen, men vänta lite till. Det är redan oktober och jag hänger inte med för fem öre.

MINA NYA VÄNNER

SONY DSC SONY DSC

Har jag berättat om mina nya kompisar?! Fåren! Det var en dag i slutet av sommaren när Nicklas, hans pappa och jag åkte till båtkärran för att ordna till den lite. När de inte behövde hållhjälp försökte jag bli kompis med fåren som bor där. De var lite kräsna när det kommer till kompisar, de var ju redan några stycken och behövde inte alls en ny kompis. Jag fick närma mig långsamt annars visade de tydligt att vi inte skulle bli kompisar! Men några av de var lite nyfikna i alla fall och jag fick ju några bilder.

Sen blev en av de lite mer nyfiken och tittade på mig och började gå mot mig med lugna steg, men plötsligt sa ledaren ”BÄÄÄ!” och så sprang alla iväg i flock. En kort vänskap eller?

Vid nästa träff, några veckor senare, var vi visst nästan bästisar för när jag gick mot hagen kom de springande mot mig! Så, nu är vi nog vänner ändå. Fåren och jag.

EN STILLA DAG

SONY DSC

”Så föll ett långsamt regn genom trädgården.

 Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst.”

                                                   Kristian Gidlund

Det sista inlägget på bloggen i kroppen min har publicerats. Kristian Gidlund har somnat in efter kampen mot cancern. En tomhet fyller min kropp. Som alltid när människor lämnar tar de egoistiska känslorna över. Hur ska jag klara mig nu? När döden gör sig påmind blir ens egna förluster så mycket mer tydliga. Så jag tänker lite extra på farmor och morfar. Och försöker vara tacksam för det jag fått.

Kristians ord har berört så många människor när han beskrivit kampen mot cancern, som senare blev kampen med cancern. En kamp han visste att han skulle förlora. En kamp mot döden, den som inte går att häva.

 

EN KÄNSLA

SONY DSC SONY DSC

Längtar efter mysiga kvällar med te och scones. Scones med extra god marmelad och lagrad ost. Och te med en smak som inte är morgonte, utan något godare, kanske fruktigare. En varm filt över benen och en stor kopp i händerna. Hösten kan komma smygandes sådär stilla och fint. Och besök. Någon som kommer och hälsar på. Här om dagen var Nicklas mormor här på besök, hon sa vi har en fin lägenhet. Och även om vi trivs så känns det inte helt hundra. Allt faller liksom inte på plats, men på kvällarna när det mörknar ute då blir det liksom bättre. Skuggorna tar bort väggfärgen som inte är så fin, skuggorna döljer golvets plastmattor och reporna i parketten. Hösten är bra på så vis, allt blir inte så belyst och tydligt. Vi kan bo kvar några månader till.

ETT AXPLOCK

SONY DSC SONY DSC SONY DSC

Om några år, då kanske vi har en båt som på första bilden. En sån som man kan fälla ner en del i aktern så att man får en trappa ner till gummibåten. Sådär lyxigt som det ser ut. En sån båt där man sitter högt när man åker. Men nu har vi en Vega, en båt man får lite ont i rumpan av när man sitter på kanten, en båt som man måste klättra över pulpiten på för att nå badstegen i aktern. Men samtidigt en väldigt fin båt som känns sådär lagom nu. Lagom fin, lagom dyr, lagom inte så farligt om man går på en sten eller så. Lagom liksom. En svensk båt med andra ord.

SOMMARENS SISTA ANDETAG

SONY DSC

Sommaren, som jag skrev tidigare, har ju varit toppen och den vill inte helt släppa taget. Tack säger vi och kastar loss och tar en tur till. Solar lite mer på en klippa i skärgården. Tar en segeltur till Hargebadsviken och tillbaka. Mys.

Egentligen har jag en massa foton att visa. Fast de kanske inte är så informativa. Det har mest blivit bilder av saker som är fina. Som blommor. Mycket blommor har det blivit. Idag har jag burit runt de gröna växter som finns här hemma. Burit dem mellan alla rum, försökt att hitta rätt. Nu bor en på golvet i arbetsrummet, vi får se när Ludvig hittar de gröna bladen, om de är goda får den nog flytta vidare, men vi hoppas att han inte gillar dem. Då får växten bo kvar. Vi hoppas.

Jag funderar på att framkalla lite bilder. Har ju tänkt att sätta in i album, men har ju tänkt göra det i kronologisk ordning, bara det att jag bara orkat till år 2005. Eller rättare sagt, så har jag bara orkat göra 2005, för det var då jag och Nicklas blev vi, så tänkte att det var ganska vettigt att albumet börjar då. Så, nu har jag bara 2006, 2007, 2008, 2009, 2010, 2011, 2012 och snart hela 2013 kvar..! Och ju längre tid jag drar på det, desto fler år, ja ni fattar, evighetsspiral det här ju. Men jag vill ju så gärna ha ett riktigt album, IRL liksom. Inte bara i mappar på datorn, utan på blanka blad, med vit ram runt. Ska det va så ska det va tänkte jag och bestämde att vid nästa framkallning minska ner måttet något och lägga vit ram kring alla bilder. Tror det blir fint. Men nu finns det ju så många varianter, det är systemkameran, mobilkorten, instagrambilderna osv. Svårt att sortera bland allt. Jag döper mappar med ”mobil” och ”instagram” och blir mest irriterad och låter alla mobilmappar vara, tittar bara i dem där jag fotat med stora kameran. Och där är ju utbudet redan selekterat, de flesta vardagsbilder tar jag med mobilkameran, men de bilderna blir ju aldrig redigerade eller genomgångna. Jaja, vilket tjat.

Egentligen skulle jag ju bara skriva att idag är det Nicklas födelsedag och det har vi firat med extra många dammsugare till kaffet! Han är så viktig för mig, den där Nicklas! Nästan svårt att förstå själv, hur mycket han betyder. Ja, han är toppen helt enkelt!