I mitt hem finns just nu inte särskilt mycket blommor. Mest är det grönt, men de som blommor de blommar lite extra. I arbetsrummet bor orchideerna ovan. Den gula fick jag i present av mamma och pappa när jag fyllde 25 och krukan den står i fick jag av min bror samma dag. Det var i oktober förrförra året, innan han flyttade över Atlanten. Den leopardfläckiga rosaröda fick jag av min farmor för många år sedan. Det var på den tiden vi bodde i Askersund, på Gårdsjögatan. Den stod oftast på tv-möbeln och prydde rummet. Efter det har den blommat om några gånger, den har aldrig gett upp, men ibland haft det lite kämpigt. Jag har inte heller gett upp och nu när det känns tomt i hjärtat har den verkligen fått kraft och börjat knoppas och blomma!

Det sitter så mycket i blommorna. De är som de liv, de personer, som jag saknar. De är inte ersättare, men de lever för dem, lite grann.

I köket står två cyklamen. De fick jag av morfar. Innan morfar gick bort skickade jag ett kort till honom och skrev om mina blommande cyklamen, hur de blommade än, efter att ha blommat hela sommaren. Kortet låg på hallmattan när vi kom för att ta farväl. Men det spelar ingen roll, jag har de blommande blommorna kvar och de har precis börjat blomma igen. Och varje gång jag vattnar dem så tänker jag på min morfar och hur mycket jag tycker om honom. Och hur mycket jag saknar honom.

På tisdag är det min farmors födelsedag och jag kommer att fira hennes dag med en skål med glass ihop med den leopardfläckiga orchideen. De lever vidare här hemma, min älskade farmor och min fina morfar, genom blommorna de en gång gav mig.

Förra året var det fullt av grönt i alla fönster här hemma. I år har vi tagit det lugnt med odlingen. Vi ska prova att slänga i frön i krukorna direkt utomhus i början av sommaren. Fast inte så sådan mängd som vi hade förra sommaren. Vi ska ta det lite lugnare, som sagt. Kanske blir det också att köpa några färdiga krukor med basilika och gräslök. Kanske  lite chilifrön får åka ner i någon kruka. Kanske kanske. Och sen flyttar väl rosen ut som den gjorde förra året. Oj vad den trivdes där i solen mot husväggen i Knallebo. Den växte så det knakade. Den trivdes verkligen. Sen när den flyttade in för vintern så tyckte den inte alls att det var lika kul. Men nu har den börjat knoppa igen och man kan se att den har förstått att sommaren är på väg och man kan nästan se att den vet att det blir flytt till sommaren igen.

Som parentes kan jag nämna den dag då vi flyttade alla växter till Knallebo förra sommaren. Vi fyllde hela hissen med enbart grönt. I mängder av papperskassar och krukor åkte de ner till entréplan och sen ut till bilen. Några grannar hade tagit fikapaus utomhus och fick mycket att titta på när de åt sin glass. Vi bar och bar och bilen blev fylld till både höjd och bredd av alla gröna kvistar och knoppar. Och sen bar det av mot Knallebo och där planterades mycket om i självbevattningskrukor.

Igår hade vi finfint besök här hemma av Emma, Tonie och Noah! Det var längesen de var här nu så det var nästan så att Noah fick träffa Ludvig för första gången, han kommer nog inte riktigt ihåg de tidigare gångerna.. Men när han väl hade fått syn på Ludde så var det ”anin” som gällde hela dagen. Att mata Ludde med kaka var inte heller helt fel.

Idag åker vi i ilfart och tittar på en segelbåt och sen håller vi tummarna extra hårt att vi kan få glida runt i, om inte just den så i en likadan modell i sommar. Kanske till och med vill familjen Hansson/Andersson åka med en sväng?! Åh vad vi längtar efter sommaren!

Lite påsk i Askersund blev det.

En dag i början av februari, den 1:a tror jag att det var, mötte jag upp Annica och Nora på biblioteket. Solen sken in genom fönstren och vi tittade på böcker, Nora pusslade ett nyckelpige-pussel och sen fikade vi stora chokladkakor med kaffe till. En skön stund var det och man riktigt kände hur mycket man saknat solen! Idag föll åter snön utanför fönstret när vi drog upp rullgardinen och jag drog täcket över huvudet.

Ni är många som skriver om kvinnors rätt idag, men själv tänker jag lite extra på min kusin Fredrik som skulle ha fyllt 28 år. För fem år sedan orkade inte hans hjärta slå mer och han somnade in bland sina egna kalasförberedelser. Det finns inget rättvist med livet om man bara får bli 23 år, så är det bara. Det finns heller ingen rättvisa för dem som blir kvar, med tomheten. Jag har aldrig mött någon så glad och positiv som Fredrik. Ingenting var omöjligt och de många hindren som fanns såg han mer som utmaningar. Jag är så glad över att ha haft honom i mitt liv och även om saknaden efter honom är stor, så blir jag alltid glad när jag tänker på honom. Jag önskar bara att han hade funnits här och nu också, en sån här solig och skön dag i mars till exempel.

Grattis Fredrik, jag hoppas du har det bra, ikväll skålar jag för dig med ett glas vin!

Nicklas mamma fyllde 55 år för ett par veckor sedan, så vi åkte mot Askersund för att gå på kalas. Nicklas hade slipsen han fick mig av mig innan jul på sig. Slipsen som jag köpte på Julform och som han fick när han fick jullov.

Vi planerar helgerna i mars och funderar på när det är dags att sjösätta båten. Hur tidigt som faktiskt är för tidigt. Jag kurerar i soffan på dagtid och tittar på tv-program om hus. En plats i solen och grand designs.. Vi drömmer oss bort för ett ögonblick. Varje gång vi åker mot Askersund passerar vi huset som vi nuförtiden kallar för vårt hus. Det blir lite knasigt när man tänker på det, men det är så fint och det är ju ingen som verkar bo där. Och vem skulle egentligen vilja, precis intill riksväg 50. Men det är ju fint och om tio år när vägen kanske inte går där längre, då kanske man vill bo där, i vårt hus, på somrarna.

Ihopplock från veckorna som gått.

Nu längtar jag vill vår, sol och värme. Trodde det var påväg (även om jag är medveten om att sportlovet inte har varit ännu), men så kom snön tillbaka igen.. Om det ska vara snö får det i så fall bli kallt så att jag kan åka skridskor, för det har jag inte lyckats med ännu i år..!

Människor förändras med tiden, det förstår jag, det vet jag, men bilden jag har i mitt huvud har etsat sig fast, den ändrar sig inte, inte ens efter tid. Hur gör man då?

Jag är inte objektiv i de här fallen, det är mig det berör, det är mina tankar och mina handlingar. En del av mig säger att det kan gå, att det till och med kunde vara lite kul, resten skriker -Nej!

Jag är inte objektiv, men jag tror ändå att jag vet det rätta svaret.

Människor förändras med tiden, men bilden i mitt huvud är lika klar som den var då, när jag gick och det är den bilden som kommer överskugga nutiden, så känns det, så får det bli.